Frans Halbib
(Bild på Sonja Åkesson)

Frank Halbig konstaterade år 2010 följande: ”Sammanlagt hittar man här 12 avslappnade folksånger som inte drar sig för musikaliska utflykter till country-, blues- och popmusik.” Detta syftade på den då aktuella utgivningen Fireflies av den svenska musikern Annika Fehling. Nu, många år senare, har jag det aktuella albumet Ja Tack framför mig. Ja Tack, tänker jag, ska det betyda ”Ja, tack så mycket”? Nåväl, jag vill redan nu rikta ett tack för de elva låtarna, eftersom de låter mig njuta av mycket vacker och förtrollande musik. Alla texter är visserligen på svenska, men på så vis kan jag till en början koncentrera mig enbart på musiken.

Och den kommer med en mycket varm känsla, full av skönhet, passion och innerlighet – inte bara genom instrumenteringen utan också genom huvudpersonens röst. Hon behärskar en mängd olika stämningar, från poetiskt uttryck till sång som kryper in i själen, fylld av känsla; man upplever sådant som längtan, glädje och hopp.

I bookletet får jag veta att sångtexterna bygger på dikter av Sonja Åkesson, en svensk poet och författare (1926–1977). Dessa har med arrangemangen (Emeli Jeremias) fått en utmärkt musikalisk dräkt, och särskilt de låtar som försetts med stråkarrangemang går rakt in i hjärtat. Alla låtar klarar sig utan trummor och slagverk; en viktig musiker är kontrabasisten Daniel Wejdin, som skapar den flexibelt mjuka grund som ger en diskret svängig rytm.

Denna intima atmosfär är mycket berörande och fångar snabbt lyssnaren, och jag tror att det svenska språket ytterligare förstärker denna känsla. Vill jag närma mig innehållet i någon enskild låt finns det ju alltid översättningsverktyg till hands, eller hur? Särskilt utmärker sig den åttonde låten, ”Visst minns jag”, där Annika framför texten som en dikt, med endast ett lätt instrumentalt ackompanjemang i bakgrunden. I bookletet upptar denna titel ensam sex sidor text. ”Ja, jag minns”, översätts titeln för mig. ”Ensam” – här möter jag därefter en mycket känsloladdad sång som samtidigt strålar av en sval elasticitet. Ja, den ena höjdpunkten följer på den andra – verkligen ovanligt, ovanligt bra, fullt av lyskraft och med en uttrycksstyrka som idag inte längre är självklar inom genren. Annika Fehling kan enligt min mening mäta sig väl med amerikanska singer-songwriters från 1970-talet, och ibland andas musiken något från den tiden.

Och eftersom låtarna är så underbart inkännande framförda av alla musiker, framstår de som en vacker helhet. Mot slutet kommer ännu en recitation med ”Vara vit mans slav (Äktenskapsfrågan 1)” – ”slav åt en vit man”??? Nåväl, jag märker att jag själv blir en ”slav under dessa sånger”: denna stämning, fylld av mjuka melodier, strömmar varmt in i själen – och det är verkligen något vackert!